Den första helgen i september (1/9 – 2/9) avgjordes Ramundberget Challenge, en tvådagarstävling i fantastisk fjällmiljö med utmanande bansträckningar, framför allt under söndagen. I denna tävlingsform är placeringen viktigare än tiden eftersom placeringssiffran läggs ihop för de bägge dagarna och lägst totalsiffra vinner. Om man nu inte väljer att strunta i placeringar och tider förstås, utan istället fokuserar på att njuta av den härliga naturen, vilket också är fullt tillåtet.
Vi var sex stycken som bilade upp från Sundsvall/Härnösand. Gänget bestod av tre ”riktiga” öbackingar; Anette Melander, Ida Höglund och underteckad (Micke Westin) och dessutom Linda Eriksson, Trångsvikens IF, Madelen Olofsson, Sundsvall och Håkan Stenskog, Indal. Vi bodde i en jättefin stuga i Funäsdalen, ett par mil från startplatsen i Ramundberget.
Att säga att vi hade tur med vädret är minst sagt en underdrift. Rapporterna talade om hyfsat väder under lördagen o regn på söndagen. Starten bägge dagarna gick kl 10.30 så frukosten serverades (av oss själva) vid 7-tiden. På lördagsmorgonen kunde man skönja något vitt på backen eftersom det varit frost under natten och solen fortfarande inte hade börjat värma. Lagom till start utvecklades dock vädret till en strålande höstdag med sol, klarblå himmel och en termometer som visade på omkring 14 grader.
De båda deltävlingarna räknades också som individuella tävlingar, varför man inte nödvändigtvis behövde delta bägge dagarna. Lördagens ansträngning ”Klinken runt” handlade om 12,5 km löpning på varierat underlag. Lite småbackig grusväg i början lockade till att hålla ett högt tempo. Ett tempo som sedan automatiskt sjönk något när det ganska snart blev dags för terränglöpning på fina stigar med några få inslag av spånglöpning. Efter halva distansen passerades en gammal hängbro över vilken det rådde springförbud, men enligt mig var det ganska skönt att få dricka i sig två muggar sportdryck samtidigt som man snabbgick över bron. Resan tillbaks till målet blev en tuffare historia eftersom terrängen här var mer myrlik. Det mjuka tungsprungna underlaget blev utslagsgivande och några rejäla knäppare (uppförsbackar) under de sista kilometerna gjorde att det fanns goda möjligheter att avancera för den som eventuellt hade krafter kvar.
22 damer och 28 herrar tog sig i mål den första dagen. Dagens mest framskjutna placering togs av Ida som lade rabarber på sjätteplatsen, bara sju sekunder före Linda som slutade sjua. Anette gjorde också ett bra lopp och slutade tolva och även Madde på 17:e plats kunde vara nöjd med sin dag. Vann gjorde Jessika Ericsson, Stockviks SF. Herrrarnas tävling vanns klart av skidhjälten Anders Södergren, undertecknad slutade nia och Håkan sprang i mål på en 24:e plats.
Väl tillbaks i stugan kunde vi njuta av den varma, sköna eftermiddagssolen ute på verandan. Ida hade med sig hemlagad tjälknöl och vi andra skulle bestämma oss för potatisgratäng på halvfabrikat eller att göra allt själva. Det blev det senare alternativet, vilket visade sig vara ett klokt val. Med god sallad och ett glas vin till blev det en toppenmåltid. Därefter blev det lite slappande och en ganska tidigt kväll, vi visste ju alla vilka utmaningar som väntade dagen efter …
Dagen efter. Regn och rusk var vad som mötte oss vid frukostbordet (eller i alla fall utanför fönstret) och jag började så smått ångra att jag missat att packa ner regnbyxorna. I absolut värsta fall kunde det också vara så att banan måste kortas av eftersom det kan vara direkt farligt att ta sig upp till Mittåkläppen i för dåligt väder. Fast temperaturen var varmare än morgonen innan så det fanns åtminstone ingen risk för snö. Krav fanns också på att vindjacka och underställströja måste medföras i antingen midjebälte eller ryggsäck. Jag kan meddela att det var väldigt skönt att få på sig en torr tröja och jacka i blåsten där uppe på toppen efter målgången. Man var ju dessutom tvungen att ta sig ner 3 km för egen maskin till bussen eftersom det av förklarliga skäl inte finns några vägar på bergstoppar.
Mittåkläppen upp – 9,3 km med totalt över 650 meters stigning, vilket kanske var anledningen till att något färre deltagare kom till start under söndagen, 36 st (18+18). Banan börjar med några rejäla stigningar de första kilometerna, sen lite svagt seguppför, därefter lättsprunget och ett par ganska knixiga utförsbackar och slutligen 3 km brant uppför till målet på Mittåkläppens topp. För undertecknad började det hela ganska ok, men sen blev det en riktigt tung resa mot målet. Uppför berget är det i princip omöjligt att springa hela vägen utan det handlar om att GÅ så fort som möjligt och vi skojade efteråt om att jag nog måste träna lite mer på just precis att gå 😉 Södergren var helt överlägsen uppför och vann då även totalt med platspoängen 2 (1+1). Efter att ha blivit omgådd av flera stycken uppför slutade undertecknad på elfte plats, vilket trots allt räckte till en slutlig sjätteplats. Håkan kunde tyvärr inte ställa upp på söndagen pga ett spökande knä.
Bland damerna var Ida Ingemarsdotter urstark uppför och vann klart, men eftersom hon inte startade första dagen gick slutsegern istället till Lina El Kott Helander, Östersund (2+3=5). Ida och Linda gick även denna gång en hård match om sjätteplatsen. Linda visade sig vara väldigt stark uppför och var till slut 27 sekunder före Ida i mål, vilket gjorde att de båda hamnade på 13 platspoäng. Linda hade snabbare totaltid och tog därför hand om en riktigt hedrande fjärdeplats i totalen med Ida som femma. En parentes är att om bergstoppen hade varit ännu lite högre placerad är risken/chansen stor att Linda hunnit upp undertecknat innan målportalen då det till slut bara skiljde några sekunder. Madde gjorde också en stark avslutning och nådde toppen som 14:e tjej och slutade totalt på 13:e plats. Två pinnhål bättre, på en elfte plats, i totalställningen hamnade Anette efter att ha slutat 17:e andra dagen. Vädret då? Jo, lagom till avresan från stugan gav regnet med sig och blev till ännu en härlig höstdag under själva tävlingen. Visserligen blåste det ganska snålt på Mittåkläppens topp, men det uppvägdes av den fantastiska utsikten som man nu hade tid att beundra under den lätta joggingturen utför berget. Sällan har uttrycket nedjogg stämt så bra! När det sen var dags för prisutdelning började regnet falla igen och avslutningen fick hållas inomhus, snacka om tajming!
Sammantaget är detta en mycket trevlig tävlingsform i fantastiskt fjällmiljö. Alla man pratade med var nöjda med arrangemanget och sannolikt kommer detta att sprida sig med ett ökat deltagande som följd. Arrangörerna Lena Gavelin och Mikael Andersson kan vara mer än nöjda med helgen liksom alla vi som övervann Mittåkläppens topp. Många fina priser delades ut efter bägge tävlingarna, vilket inte gjorde saken sämre. Själv ska jag nog träna lite mer backe (uppför) inför nästa år …
// MW
