För mig brakstartade Fjällmaratonhelgen på onsdagen den 5/8 med Sveriges första vertikala kilometerlopp; PP Vertical K. Starten gick på Åre torg och snirklade sig 5 km upp till toppen av Åreskutan, väl uppe har du avverkat 1000 vertikala höjdmeter. Detta var det första vertikala kilometerloppet för mig och gick som vanligt in med inställningen; hur brant kan det va? Med en krånglande rygg och, på grund av den, ett avbrutet pass tidigare i veckan var förväntningarna på placering inte så höga, jag hoppades bara kroppen skulle leverera bra besked. Med ca 15 minuter kvar till start insåg jag att skorna kanske inte skulle hålla eftersom de släppt från sulan. Inga extraskor i sikte så jag tejpade ihop dem efter bästa förmåga.
Jag ställde mig rätt långt bak i startledet, vilket som vanligt var dumt. Efter ca 100 m löpning tog det stopp och löpare före mig började gå och halka på den ler/gräs-stig vi skulle uppför. jag försökte att inte stressa upp mig eftersom en brukar få sota för det längre fram i loppet då stumheten brukar slå till. Metodiskt försökte jag ta mig förbi löpare efter löpare. Det började rätt snällt i ca en km för att därefter övergå till en mycket brant och lerig stig. Det fanns rep så du kan hjälpa till att dra dig upp. Tejpen på skorna var inte så lyckande i detta parti eftersom de gjorde att jag inte fick önskat fäste med skorna, men jag hade i alla fall skor!
Väl uppe blev det lite flackare i några steg så jag kunde springa ur benen lite. Jag hade nu tagit mig förbi 3 andra tjejer och fick höra att jag låg 3:a, bara att mata på alltså. Vid det här laget hade jag lyckats hitta ett gäng som höll lagom fart. När det är som brantast får du blanda trippande steg med att gå så fort du kan och samtidigt försöka hålla koll på markeringarna så du inte förvillar dig på fjället. När det flackar ut lite gäller det att passa på att trycka på. Här någonstans kom en dipp, men tänkte på sommarens äventyr längs Höga Kustenleden och Lidenipan som jag gick uppför. Klarade jag att ta mig uppför den utan vila efter 10 mils löpning skall jag väl klara det här!
Vid kabinbanan passerade jag världens bästa hejarklack. Bara knappa kilometern kvar och ca 150 höjdmeter, upploppet alltså, och benen var pigga! Jag såg ingen av damerna framför mig så jag satsade på att inte stumna och behålla min tredjeplats. Väl uppe på Åreskutan kände jag lite besvikelse över att det redan var slut eftersom benen fortfarande kändes pigga, alltså hade jag sprungit för långsamt, samtidigt ville jag inte köra på och därmed riskera att bli stum. Efter en våffla, lite saft och några godisar kände jag mig ändå väldigt nöjd och lufsade ner till kabinbanan för att få åka med den ner. En tredjeplats, 3 min 38 sek efter suveräne Emmie Collings.
Ett väldigt roligt och utmanande lopp! Mycket brantare än vad jag föreställt mig men mycket roligare! Du får nöta pannbenet lite. 🙂
/ Johanna Bergman