Emma, Imad, Örjan och Veton deltog på alla fyra träningarna under oktober.
Under oktober deltog 13-14-11-13 personer på måndagsträningarna, vilket gör att snittet för månaden blev 12,75 personer per träning. Hittills under 2019 har totalt 55 personer (33 killar & 22 tjejer) gjort 655 träningsframträdanden. Det ger ett snitt på 15,2 personer per träning att jämföra med snittet efter september (15,5) och de nio senaste årens totalsnitt 11,7 (2018), 14,1 (2017), 12,9 (2016), 12,4 (2015), 13,0 (2014), 7,9 (2013), 8,9 (2012), 8,1 (2011), 7,9 (2010).
Imad, Örjan, Veton och Emma deltog i månadens samtliga träningar. I vanlig ordning belönas de med en guldstjärna. Dessa visas som en asterisk efter antalet genomförda träningar.
Beviset på ännu ett genomfört utlandslopp (reds anm.).
Att möta kontraster ger mig insikter om, tacksamhet till och inspiration inför vardagens ibland inrutade vanor. Vaknade i morse, sista söndagen i oktober, glad, nöjd och tacksam över helgerna vilka passerat under hösten. Arbetsveckorna rusar förbi i expressfart och då innebär helgerna kontraster och värdefull återhämtning. Vidare har jag, till skillnad mot förra hösten, kunnat både träna och tävla. För två veckor sedan deltog jag i veteran-sm i terräng i ett blåsigt och kyligt Umeå och förra söndagen var jag med på en halvmara i ett sommarvarmt Lissabon. Verkliga kontraster, terrängtävling på knöligt gräsunderlag, med ett litet startfält, ingen trängsel, inga köer och varvbana. Halvmaran på mestadels asfalterade gator med kortare bitar på kullersten, ganska kuperad, två timmars väntan i trängsel innan start och längs en 21 kilometer sträcka från start till mål. Igår ett härligt långpass på hemmaplan, med start i mörker och avslut i sol, samt med hopp om att kunna träna och delta i någon helmara nästa år.
Har aldrig tidigare deltagit i
terräng-sm men det är roligt prova på nytt och dessutom gick tävlingen i år i
Umeå dit det numer är enkelt att ta sig med tåg. IFK Umeå stod som arrangörer
och banan var förlagd till Mariehemsängarna, på den del där det även finns en
frisbeegolfbana. Tävlingen pågick lördag och söndag med veteranklasserna på
lördagen. Vi åkte på fredag kväll och promenerade efter en god hotellfrukost
till starten där vi hämtade ut våra nummerlappar och åldersklasslappar att ha
på ryggen. Var väldigt osäker på skor och valde dubbade Icebug, visade sig sen
att de flesta sprang i vanliga skor. Vi sprang, beroende på klass, ett-fem varv
på en två kilometers-bana med några små kullar, inga långa backar men ändå
jobbigt/ovant med det knöliga gräsunderlaget. I mitt startfält med K35-K55
sprang vi fyra varv, alltså åtta kilometer, vilket tydligen är längre än
tidigare år och en anpassning till internationella terrängdistanser. I
startfältet fanns flera väldigt duktiga löpare, bland annat Annika Fager (K40) från
skånska Björnstorp vilken sprang på finfina 31.19 minuter och segrare i K50 var
Marie Dasler IF Start på 34.56 minuter. Jag var nöjd att klara under 40 minuter
och att orka hålla ganska jämnt tempo varv två-fyra.
Lissabon är en fin men väldigt stor stad, verkligen kontrast
till Umeå. En väldigt kort beskrivning med några få ord, ljus, hav,
backar/kuperat, smala gränder, fullpackade spårvagnar, historien, goda
fiskrätter. Mesta sevärdheterna finns i den gamla stadsdelen Alfama med vackra
utsikter ut över havet, den speciella labyrintiska bebyggelsen med trånga
branta gränder, att åka spårvagn är som att åka berg- och dalbana, många
restauranger, gemytlig stämning. Mycket är byggt efter år 1755 då staden den
första november, på allhelgonadagen drabbades av en jordbävning där ca
70 000 människor omkom och bland annat taket på den kända
Lissabon-katedralen rasade in.
Maratonloppet startar vid orten Cascais och följer
sedan kusten hela vägen tillbaka till Lissabon. Målen för både hel- och
halvmaratonloppet ligger centralt i Lissabon med parallella målsträckor vilka
leder fram till torget Praça do Comercio. Här möttes man av en härlig stämning
med mycket folk och publik.
Halvmaran startar ute på Vasco da Gama-bron och banan
går längs kusten av Lissabon. Enda sättet att ta sig till starten är med
arrangörens bussar. Vi var osäkra och tog en av de första bussarna vid ca kl.
07.30 och blev avsläppta vid 08.15. Väntan blev väldigt lång då starten var
först kl. 10.30 enda fördelen var att vi hamnade väldigt långt fram, nära
startlinjen. Det fanns inga startgrupper endast ett seedat elit-led, övriga
fick placera sig allteftersom man kom. Innan start var det trångt och lite
kyligt men med en tröja och en sopsäck var det inga problem, vi hade tur då det
inte regnade.
Efter start springer man drygt fyra kilometer på bron,
det var absolut ingen trängsel i och med den goda startpositionen långt fram,
innan brofästet kom en uppförsbacke men då var benen pigga och jag höll
egentligen för högt tempo. Stannade vid alla utom den sista vätskekontrollen,
de fanns vid 6, 9, 12, 15, 18 och 20 kilometer. Förutom vatten fanns
sportdryck, banan och gel vid några av kontrollerna. Vid ca 17 kilometer
passeras Praça do Comercio-torget och man ser målet. Här börjar en stigning på
cirka två kilometer längs Avenida
Liberdade, Lissabons stora paradgata. Mellan 18 och 19 kilometer var det en
lång och jobbig backe innan man vände runt en stor staty på Praça do Marquês de
Pombal och kunde njuta av ett par kilometer utför in till mål. Funderade flera
gånger på att gå i denna backe, var både trött och riktigt svettig i värmen,
men tack vare att man möter löpare förstod jag att det snart borde bli utför ☺
Väl i mål fick man dryck, banan och glass, riktigt gott i värmen.
Troligen en av de mest framgångsrika säsongerna som någon medlem någonsin gjort i de rödvita färgerna. I maj sprang Jenny Rutström säsongens första halvmaraton i Gävle på 1.22 tim. för att i september i Stockholm Halvmarathon putsa tiden till imponerande 1.20 tim. Endast sekunder över gällande klubbrekord. I juni slog Jenny personligt- och klubbrekord på fulla distansen i Stockholm Marathon med tiden 2.53 tim. I oktober i Amsterdam Marathon förbättrade Jenny tiden ytterligare till mycket imponerande 2.50 tim. med resultat 16:e plats totalt. Dessutom seger i åldersklassen med nästan nio minuter. Några veckor tidigare slog Jenny även klubbrekordet på Lidingöloppet med 2.05 tim. vilket gav en 10:e plats i ett mycket meriterande startfält. Hattar och mössor av för fantastiska bedrifter!
Gänget är redo för härliga terrängintervaller på Spåret igen!
Under september deltog 17-15-19-16-15 personer på måndagsträningarna, vilket gör att snittet för månaden blev 16,4 personer per träning. Hittills under 2019 har totalt 53 personer (32 killar & 21 tjejer) gjort 604 träningsframträdanden. Det ger ett snitt på 15,5 personer per träning att jämföra med snittet efter augusti (15,4) och de nio senaste årens totalsnitt 11,7 (2018), 14,1 (2017), 12,9 (2016), 12,4 (2015), 13,0 (2014), 7,9 (2013), 8,9 (2012), 8,1 (2011), 7,9 (2010).
Imad, Örjan, Veton, Kalle, Emma, Micke E och Micke W deltog i månadens samtliga träningar. I vanlig ordning belönas de med en guldstjärna. Dessa visas som en asterisk efter antalet genomförda träningar.
Ännu en formidabel insats av Jenny Rutström, denna gång på Stockholm Halvmarathon. Med tiden 1.20.26 blev Jenny 6:a bland över 3700 tjejer samt tvåa i åldersklassen. Den imponerande tiden är endast sex sekunder över det 26 år gamla klubbrekordet 1.20.20 av Marie Carlsson från samma tävling. I juni satte ju Jenny personligt rekord på maratondistansen med tiden 2.53 tim. Totalt över 10 tusen deltagare nådde målet i närhet av Slottet.
I hösten stora samling för löpare Lidingöloppet fick klubben 13 medlemmar till mål på Grönsta Gärde. Personligt rekord med minuten för Mikael Engman till 2.01 tim. och ett rejält personligt och klubbrekord av Jenny Rutström. Fantastiska 2.05.43 är nytt klubbrekord med hela 3 minuter och 12 sekunder! Prestationen räckte till en mycket meriterande 10:e plats på 3-milen. På halva distansen imponerade Nisse Dahlin med 1.02 tim. och Kent Rovio, som blev 31:a i sin åldersklass.
Norrländska Mästerskapet i friidrott gick i år på
Högslättens arena i Härnösand helgen 7-8 september. Två deltagare från klubben
fixade till tre nya klubbrekord. Dock blev det inga pallplatser även om det var
väldigt nära för Nils Dahlin på 400 meter på lördagen. Tiden 1:02,73 räckte
till en fjärdeplats och var bara 22 hundradelar från bronset. Det var för
övrigt första gången som en manlig öbacking sprang 400 meter på tävling, vilket
gjorde att loppet trots den uteblivna bronsbleckan resulterade i klubbrekord
både i senior- och M40-klassen. På söndagen var det dags för Örjan Janulf att
göra comeback på 5000 meter och det slutade med att han putsade Gunnar
Israelssons gamla klubbrekord i M60-klassen till 23:42,46.
Nästa sommar är det Veteran-SM på bana i Sollentuna och då
vore det ju väldigt kul om vi kunde bli ett gäng från klubben som deltar. Såå
farligt är det ju inte att tävla på bana och stämningen under Veteran-SM brukar
alltid vara mycket trevlig!
Veteran-SM i friidrott avgjordes i år på Källbrinks IP i
Huddinge den 16-18 augusti. Ensam representant från Öbacka LK var Birgitta
Goine som deltog på de med ÖLK-mått mätt väldigt ovanliga (och korta) grenarna
100 respektive 200 meter. Eftersom ingen öbacking nånsin har tävlat på dessa
distanser kan vi därför presentera nya klubbrekord på både 100 och 200 meter i
både K65 och seniorklassen, kul!
Birgitta gjorde mycket bra ifrån sig på bägge distanserna,
men missade under fredagen bronset på 100 meter med endast 33 hundradelar (och
ytterligare bara 4 hundradelar till silvret). Tiden och klubbrekordet lyder på
17,94. En skön revansch blev det på lördagen när VSM-silvret bärgades på dubbla
distansen med tiden 37,21, stort grattis Birgitta!!
Vasakvartetten kan jag verkligen rekommendera. Vasaloppet som arrangör är väldigt proffsigt och genomtänkt vilket inte alltid är fallet med stora arrangemang. Stafett är roligt och konceptet att dela den nio mil långa sträckan på fyra innebär väldigt enkel logistik. Ett lag klarar sig med en bil, man lämnar och plockar upp vid varje växel och har inga problem att hinna till nästa. Vidare får alla en rejäl sträcka att njuta av olika natur- och terräng typer. Är en fördel om någon/några i laget är van och gillar myrlöpning på spänger eftersom de två första sträckorna har partier med myrmark. Tredje sträckan, den jag sprang, var fin och varierad. Första delen var lättsprungen utför och på asfalt, sen blev det stig/skogsväg och uppför med bland annat Lundbäcksbacken. Efter att passerat Oxberg var det väldigt fint med fäbodar och varierande underlag, mest grus och skogsväg men även stigar. Totalt sett är ju Vasaloppet mer utför än uppför, och jag var lite oförberedd på att sträckan mellan Oxberg och Hökberg var så pass kuperad. Även här mest skogsväg men också en bit gräslöpning som tog det sista av krafterna, det var riktigt efterlängtat att få lämna över till näste man i Hökberg. Växlingar och målgång var väldigt väl ordnade med tydliga anvisningar för var ultra- respektive stafett och kvartettlöpare skulle springa. Hela kvartettlaget fick också springa med på upploppet (liksom 10-manna-stafettlagen), en härlig avslutning med bästa lagkänslan.
Hur accepterar man en skada? Eller är det kanske situationen man får acceptera och, så gott det går, försöka hitta vägar tillbaka, revidera mål, utgå från det som är möjligt, fundera över vad som är viktigt etc.
Skada, en skavank, en fysisk förändring som drabbar en person eller sak och förändrar till det sämre. Sett i ett större perspektiv är en hälskada ingen stor sak, men för mig innebar den ändå förändringar i vardagen och en del begränsningar. Problemen med hälen har också pågått en längre tid, längre än vad jag från början anade. Under minst ett år hade jag tilltagande ont i vänster häl/hälsena och en knöl vilken blev allt större. För ganska exakt två år sedan gick jag till vårdcentralen och fick då remiss till ultraljud. Fick snabbt besked om att jag hade en s.k. Haglunds häl, en utväxt/tagg på hälbenet vilken skavde sönder hälsenan, dessutom inflammerade slemsäckar.
Första operationen i december 2017 innebar att taggen på hälbenet togs bort, liksom den djupa slemsäcken och att hälsenan fixades till. Läkningen gick mycket bra men inflammationen i den slemsäck vilken var kvar tilltog under våren 2018. Fick olika behandlingar bland annat kortison men inget av dessa hjälpte. I november 2018 opererades den ytliga slemsäcken bort. Efteråt visade det sig att mer vävnad i hälen var kraftigt inflammerad och det bildades hela tiden vätska. Väntade att det skulle läka ut men det blev till slut ytterligare två ingrepp, det fjärde och sista i en dessutom infekterad häl, i maj 2019.
När stygnen togs i slutet av maj fick jag av läkaren rådet att vänta till midsommar med att testa löpning. För att inte irritera och ytterligare förlänga läktiden hade jag skurit bort hälkappan på de skor jag använde. Eftersom tävla ofta är roligare än att träna och det på söndag efter midsommar arrangeras midsommarloppet i Hassela fick det bli första försöket och nystart vad gäller tävlingar, dock med sko utan hälkappa och den kortare sträckan.
Har under sommaren successivt kunnat öka på sträckorna, antal pass och nu på sistone även provat lite intervallträning. Hälen har protesterat med att bli stel och ond, men dessa problem har minskat allt eftersom. Från början behövde jag vänta 5-6 dagar mellan löppassen, nu fungerar det med två dagars vila.
Små tävlingar är roliga att vara med på, av flera anledningar, och har under den här sommaren prioriterat dem före träningspass. Har därför, sedan midsommar, blivit åtta tillfällen med nummerlapp och Öbacka tävlingslinnet. Bland annat Höga kusten halvmaraton, en ny upplevelse i form av tredje sträckan (Evertsberg-Hökberg) i Vasakvartetten, Strömmingsloppet i Söderhamn och Höstharen i Iggesund.
Insikterna för mig, i löparsammanhang, är nu att prioritera tävlingar (för att jag tycker det är roligt), mindre asfalt (lättsprunget men mer monotont och sliter mer), mer terräng (behöver inte vara trail) och ha minst en dag mellan löppassen (hoppas det på så vis undvika skador och få mer kontinuitet).
Antal alternativ av löpartävlingar tilltar under hösten, med lopp i stort sett varje helg i vårt någorlunda norrländska närområde. Därutöver erbjuds klassiker som Lidingöloppet, Tjejmilen m.m. Kul med så flitigt tävlingsdeltagande av klubbens medlemmar. Dock problem för redaktionen att hinna med …
I Söderhamn arrangerades i år Strömmingsloppet för 18:e gången. Den flacka banan i centrala Söderhamn samlade 159 deltagare till målet på Köpmangatan på 5 och 10 km. Klubbens Gunnar Israelsson slutade 58:a på 58 min. och Katarina Rönngren blev på silverplats på 46 min. I Söderhamn arrangerades under 80- och 90-talet den klassiska Strömmingsmaran, där klubbmedlemmar från tidigare generationer haft framgångar
Oj, vad många som genomförde Idre Fjällmarathon! Sammanlagt 1370 fjällsprang 12 km, 28 km eller 45 km i Idrefjällen. Blev ju seger 2018 för Johanna Bygdell på tiden 4.23 tim. som i år byttes till silverpeng med tiden 4.28 tim., ca fyra minuter till vinnaren som fick tiden 4.24 tim. Riktigt tajt alltså om topplatserna i detta uthållighetsprov. Också silverpeng för Magnus Jensen med minuten upp till vinnaren på 12 km. Klubben har sannerligen några högklassiga traillöpare!
I Ljustorp Lögdö Cross Countrys terränglopp på 15 km blev Hans Sjödin tvåa med tiden 1.22 tim. med Kent Rovio 23 sekunder efter på en fjärdeplats. Junioren Rickard Sjödin sprang på imponerande 1.31 tim. Totalt 64 deltagare i mål vid Rigåsens fäbodvall på distanserna 7 km och 15 km.
Totalt ca 23 tusen anmälda till klassikern Tjejmilen i Stockholm. Bland över 9700 tjejer i tidtagningsklassen, blev klubbens Jenny Rutström åtta på sin bästa tid 38.11 i sin femte Tjejmil i den rödvita dressen. Jenny har se senaste åren samlat topplaceringar i flera av våra stora nationella tävlingar.
