Jag vill börja med att säga att Höga Kusten Twin Peaks är ett fantastiskt, utmanande lopp med en massa jobbiga höjdmeter fördelat på 25 km i en otrolig miljö. Man kan säga mycket om arrangemanget men jag tänker inte dra det i långbänk. Det jag skulle vilja ha sagt är att det är ett fantastiskt kul och bra arrangemang om man har råd att delta vid festligheterna. Det är ett vinstdrivande företag som står som arrangör och det lyser väldigt tydligt igenom.
Med det sagt så vill jag ändå understryka att det är fantastiskt bra stämning och jag gillar ändå upplägget med frukost och informationsmöte på förmiddagen, möjlighet att köpa lunch två timmar innan första start, flygande starter och jättetrevlig “after trail” med middag och öl (nåja, livemusiken lämnar en del övrigt att önska, cover-gubbe är inte min kopp te även om han var väldigt duktig) efter att man kommit i mål, duschat och bytt kläder. Det blir en heldag. Många campare stannar också för att titta på det långa loppet som går på lördagen.
Jag kom till loppet med en känsla av att vara ur form, lite plufsig och otränad. Jag hade förberett mig dåligt, tex inga pass med vätskeryggan, ingen energiplan och dålig koll på den obligatoriska packning som krävs.
Men jag ville ändå ge det en chans och ta en av de tidigare bussarna till starten för att slippa trängsel.
Sagt och gjort hoppade jag på första bussen och stod klar när starten gick kl 13.
Loppet börjar med en utförslöpa och en fin, lättsprungen sträcka som leder till den första stigningen upp på slåttdalsberget. Det är lätt att gå ut för hårt där och även om jag försökte hålla igen så gick det lite fortare än jag tänkt.
Min plan var att inte springa mig trött i onödan när det brantar på uppför utan lyssna på pulsen och gå även i backar på grusväg som jag normalt skulle sprungit i. Jag vet av erfarenhet att det straffar sig senare i loppet.
Allt flöt på bra uppför berget, förbi sjön, bredvid slåttdalsskrevan och klättringen upp till platån. Där uppe när allt öppnar upp sig är utsikten helt otrolig. Man behöver stanna och andas och bara ta in den en stund.
Men inte för länge för nu ska det springas utför, min bästa gren!
Strategin att starta tidigt bar nu frukt då jag helt ensam kunde springa på i egen takt, till skillnad från förra året då jag var tvungen att sicksacka mig fram mellan en massa folk på väldigt tekniska stigar. Väl nere igen ska man ta sig tillbaka till starten och första energistationen. Där tryckte jag i mig en chokladboll och två muggar vatten innan jag gav mig ut på den långa transportsträckan tillbaka mot Skuleberget.
Jag hade sällskap av lite olika löpare på den här sträckan, en som sprang ifrån mig men sprang fel flera gånger så han kom hela tiden tillbaka. Trevlig men lite nervös kille.
Här låg fokus på att bara mala på utan att förta sig. Gå i värsta backarna, spring när det går.
Efter vätskekontrollen vid E4 blev vi stående nån minut vid vägkanten för att vänta på att trafiken skulle lugna sig, sen bar det av ner mot sista energistationen vid roten av Skuleberget. Det är svindlande massivt där man står och tittar upp och funderar på vad det är man egentligen håller på med.
“Jaja, bara en stigning kvar nu” säger jag till nån medan jag trycker i mig en tredje saltgurka och drar iväg.
Vid det här laget börjar det kännas ganska tufft men det är bara att mala på. Jag försöker hålla ett lugnt men jämnt tempo tills klättringen börjar.
Det går inte många minuter innan krampen smyger sig på. Insida lår, precis som förra året. Men vis av erfarenhet vet jag att om jag är försiktig och lyckas balansera på gränsen så kommer detta att gå vägen. Jag fick sällskap av en trevlig tjej från Umeå som såg oförskämt lätt ut, men distraktionen i samtalen fick mig att härda ut första och andra platån. Att bestiga Skuleberget är som att bestiga tre berg (tre olika platåer), och nu hade jag bara ett kvar.
Här går det lite lättare och man kan springa lite mer och helt ärligt så minns jag inte så mycket av den här delen. Men jag minns nedförslöpan och hur jag lämnade Umeåtjejen bakom mig, och han som stod parkerad med kramp i båda vaderna (jag erbjöd förstås min hjälp men han avböjde, måhända en aning motvilligt men ändå
).
När man äntligen tråcklat sig ner för berget och bara ska runda friluftsbyn för att komma in på upploppet, få löpa ut ordentligt och gå i mål med armarna i vädret. Det är då krampen i vaderna slår till. Stapplande gjorde jag mitt bästa för att fejka ett naturligt löpsteg när jag till klang och jubel äntligen korsade mållinjen.
Nöjd med dagens prestation tryckte jag i mig tre muggar vatten och en chipspåse på rekordtid. Jag hade lyckats kapa fem minuter och 21 placeringar från förra årets resultat. Tiden 3:12:44, en 21a plats totalt (18e i herrklassen om det nu finns en sån) blev mitt nya pb på HKTP.
Jag lär nog komma tillbaka nästa år men då med starkare vrister och fler backpass i bagaget
/Josef A
