Öbacka LK

Stockholm Halvmarathon, tidigare Stockholmsloppet och St Eriksloppet, slog deltagarrekord med att för första gången passera 17 000 anmälda. Bland nästan 13 000 deltagare i mål fanns fem öbackalöpare. Bäst i sin åldersklass blev Kennet Svensson som nia i M65 med tiden 1,44. Med en åldersgraderad omräknare skulle tiden svara ca 1,21 för en senior. Mickarna Näslund, Westin och Engman nådde målet på 1,20, 1,24 och 1,31 och Jocke Löfberg på 2,07. Bra laginsats!

// da

Så var det dags för den traditionella terrängserien i Härnösands kommun. Ett arrangemang i samarbete mellan Bondsjöhöjdens IK och Öbacka Löparklubb. Startavgiften är 20 kr/start för att administrera kostnader för den avslutande gemensamma prisutdelningen. Se bifogad inbjudan!

Inbjudan till kommunterrängserien 2013

// MW

Felspringning när det var tre km kvar av sjätte deltävlingen i terrängserien Ursvik XTreme Running gav en blygsam 28:e plats för Mikael Näslund. På den 15 km långa tuffa terrängbanan i Sundbyberg i norra Stockholm mäktar inte många löpare att ta sig under timmen, dvs. spinga under 4.00 min/km. Micke har vunnit två av deltävlingarna i år med bland annat en sluttid på 59,45, vilket är den sjunde bästa tiden av samtliga löpare i samtliga deltävlingar.

Salomon Trail Tour är en serie av 15 deltävlingar över landet i s.k. trailrunning. I tionde deltävlingen i Nacka söder om Stockholm, blev Mikael sexa bland 65 män på distansen 21 kilometer. Deltävlingen erbjöd även distanser på 5, 10 samt 42 km.

/da

Över 27000 tjejer deltog i den 30:e upplagan av Tjejmilen i Stockholm. Bland dessa fanns två öbackingar som trots tryckande höstvärme gjorde riktigt bra ifrån sig. Bäst för dagen lyckade Jenny Rutström som med tiden 39.44 bara var 22 sekunder från sitt personliga rekord och slutade på en finfin 18:e plats! Johanna Bergman var väl inte helt nöjd med sitt lopp, men 42.28 räckte ändå till placering 61.

// MW

Den andra upplagan av Ramundberget Challenge lockade fler startande än premiäråret ifjol. Under lördagen sprang dryga sjuttiotalet elitlöpare, glada motionärer och allt däremellan den fina rutten ”Klinken Runt” och nästan lika många nådde toppen i söndagens ”Mittåkläppen Upp”.

Lördagens bana runt Klinken mäter 12,5 km och bjuder på väldigt varierande löpning på grusvägar, stigar, några spångar, en bit på barkunderlag och slutligen några meter asfalt på upploppet. Mest spännande för året var att den gamla hängbron vid banans bortersta punkt numera flyttats, varför det blev till att vada genom det inte alltför varma vattnet. Deltagarna kunde dock skatta sig lyckliga över att vattnet bara var några decimeter djupt, vilket inte var fallet under kvällen när tävlingsledaren Micke A skulle ”plocka ihop” banan. Det allt kraftigare regnandet gjorde att vattnet istället forsade fram i midjehöjd, vilket gjorde den passagen oframkomlig.

Den stora utmaningen med denna tävling är ju ändå söndagens lilla motlut ”Mittåkläppen Upp” där 640 höjdmeter ska forceras på 9,4 km, fördelat på en långseg mota på ett par, tre kilometer i början och en brantare och ännu längre stigning i slutet när själva Mittåkläppen ska besegras. Däremellan gäller det att ösa på för fullt på de slingrande, och bitvis tekniskt ganska krävande, stigarna.

Vårt lilla, men naggande goda, gäng hade detta år utökats med Angelica som förhoppningsvis fick blodad tand och följer med även nästa år. Mycket roligt att kunna konstatera att i princip alla förbättrade sina fjolårstider rejält. Placeringsmässigt lyckades Ida klart bäst, då hon slutade trea bägge dagarna, vilket resulterade i en mycket hedrande andraplats i totalen. Både Anette och undertecknad verkar ha skött gå-träningen i brant uppförsbacke bra med kraftigt förbättrade tider som följd. Det lönar sig att träna! Den stora duellen mellan Håkan och Madde slutade oavgjort sedan Håkan räddat hedern genom att kvittera till 1-1 i söndagens bergspass. Extra kul för Håkan att nå toppen eftersom ett ont knä hindrade honom från att delta under söndagen ifjol. Den enda i gänget som hade önskat sig ännu mer motlut var Linda eftersom den efterhängsna yrseln störde henne lite mindre ju brantare uppförsbackarna blev.

Men på´t igen till nästa år! Då hoppas vi på att ytterligare nån eller några öbackingar (eller andra) vill hänga med. Ramundberget Challenge är en utmanande och mycket välarrangerad tvådagarstävling. Möjligheten finns givetvis att bara delta en av dagarna om två tävlingar efter varandra känns väl tufft. Fina priser i form av användbara löpartillbehör av kända märken lottades ut bägge dagarna och de fem snabbaste i respektive klass fick prestationspriser. Samtliga deltagare som var med bägge dagarna fick dessutom en snygg funktionströja. Förutom själva tävlandet gäller det såklart att passa på att njuta av de underbara fjällvyerna och den uppiggande friska luften. Man önskar bara att helgen varit lite längre och längtar samtidigt till nästa års upplaga av Ramundberget Challenge.

// MW

Stockholms 31:a Midnattslopp gick av stapeln i perfekt löparväder den 17 augusti. Loppet har på senare tid utökats med fler städer och genomförs i år även i Göteborg 24 augusti, Helsingfors 31 augusti och Malmö 7 september. Det som gör loppet lite speciellt är den sena starttiden och att alla springer i likadana tröjor (undantag maskeradklass och “elit”). Detta ger en särskild stämning och atmosfär till loppet. I år var 36 000 deltagare anmälda (ca 30 000 startande) och fördelade på 22 startgrupper efter förväntad löptid. Grupperna skickades iväg med 5 min intervall med första start klockan 21:30.

I år hade jag med mina halvmarathon- och maratonresultat samt förra årets tjejmil lyckats seeda in mig i ”elitgruppen” 1A. Elit-jag- inte direkt va? Elit tänker man ju mer Isabellah Andersson typ. Kravet var att ha meriter som visade att man klarar att springa på under 40 min för damer respektive 36 min för herrar och tydligen hade jag det. Förra året sprang jag på 40:39. Ja, ja, det kan ju gå.
Så Öbacka LK representerades således av två löpare i startgrupp 1A, undertecknad och Mikael Näslund, samt Annika Wallin i grupp 1C.

Seedningsförfrågan skickade jag in efter Stockholm maraton när jag tyckte att jag var i form.
D v s innan det blåsiga Jämtland på fötter som väl inte gick direkt dåligt men inte på långa vägar gav det formbesked jag velat ha, Drakloppet där jag inte riktigt orkade i backarna och Axa Fjällmaraton som jag förvisso bara gjorde för att ha kul men hade tänkt mig kunna komma i mål på runt 5h. Där var det nog främst bristande teknik och en ond tå (vilken jag sparkade hårt i en sten och var väldigt nära ett rejält ”magplask” nedför en backe) som begränsade mig. Sprang på utsidan av foten och snedbelastade vristerna som inte hade någon som helst styrka eller styrsel kvar sista biten ner från Ottfjället. Så jag varken kunde eller vågade springa på förrän jag kom ut på grusvägen igen 3 km från målet. Hade ingen lust att få en vrickad fot innan kommande 10-km lopp.

Veckan mellan Axa och Midnattsloppet var jag trött och hängig och på onsdagen låg jag däckad i soffan, troligen med en lätt febertopp. Men, förkylningen var snäll och gav med sig till torsdagen och tån hölls i schack genom regelbundna tömningar av sårvätska med kanyl genom nageln. En kort provjoggingtur för att se om det överhuvudtaget gick att få in tån i joggingskorna igen genomfördes på torsdagen. Kände nästan inget i tån och benen kändes pigga så det fick bli start med något osäker form.

Att vara ”elit” medför tydligen vissa fördelar som att man förutom att starta först

• inte behöver hämta nummerlappen i en stadiumbutik innan utan kan göra det vid starten (kvittade dock eftersom maken ändå skulle springa och snällt fick hämta hos stadium)

• inte behöver springa i den för övriga löpare obligatoriska midnattsloppströjan som för året var neongröngul och tjänstgjorde som ”nummerlapp” . Osäkerheten på formen gjorde dock att jag övervägde att springa i den neongröna tröjan. Då kunde man ju smälta in i mängden lite mer om det gick långsamt och inte skylta med att man borde springa fort. Anders (maken) tyckte dock att ”det är väl klart att du ska springa i Öbackatröjan, annars är det väl ingen vits att vara i 1A”. Så jag bytte till Öbackatröjan. Hade ändå varit avslöjad eftersom seedade löpare fick en nummerlapp.

• fick tillgång till omklädningsrum med dusch. Detta hade varit ännu bättre om man dessutom kommit ihåg att ta med sig en handduk. Öbackatröjan fick således en uppgift till efter loppet i att fungera som handduk, men den briljerade inte i detta avseende.

Allt kändes väldigt bra under uppvärmningen som jag för en gångs skull gjorde rätt ordentligt. Första tre km är mycket nedför och gick ganska fort, kring 3:40 tempo för att mattas av när uppförsbackarna började. Tog det ganska lugnt uppför Sofia kyrkbacke för att inte dra på mig mjölksyra och även i de lite segare backarna på slutet. Uppför kyrkbacken var det ganska mörkt förutom en del “discolampor” med ljus som rörde sig i sidled och runt och hit och dit vilket min hjärna inte riktigt gillade. Längs hela vägen lyftes man fram av diverse musikunderhållning och hejarop från publiken. Allt kändes bra och sluttiden på 39:22 och en 12:e plats är jag jättenöjd med. Mikael avverkade de 10 000 metrarna på 35:02 vilket räckte till en 44:e plats och Annika på 47:24 och en 336:e plats.

För en mig som sällan känner mig redo för fysisk aktivitet innan lunchtid passar det här loppet utmärkt. Man har hela dagen på sig att göra annat och kan äta både lunch och middag i lugn och ro innan start. Kan varmt rekommenderas.

//Jenny

Den 23:e upplagan av Vasastafetten avgjordes under lördagen i soligt och fint löparväder. Öbacka LK slutade för andra året i rad på en hedrande 11:e plats av 319 lag i den mixade klassen. Tiden 6.28.08 var dryga 6 minuter snabbare än ifjol och som vanligt kämpade alla öbackingar väl och verkade dessutom ha roligt! Sammanlagt deltog 473 lag och Idrottsarrangören Mats Andreasson AB kunde ta hem totalsegern för tredje året i följd.

// MW

Med blytunga ben redan efter tre löpta kilometrar försvann ork, vilja och
kraft för Micke Westin på veteran-SM 10 000 m i Gävle. Tiden 39,12 räckte till en sjunde plats, 4,06 efter segraren och 2,17 till bronsplats. Med 25 kämpiga varv på Gunder Hägg-stadion fick Micke dock en bra genomkörare inför fler intressanta lopp under hösten som Stockholm Halvmarathon, Lidingöloppet med flera.

/ da

Jenny Rutström, Annika Wallin och Mikael Näslund var öbackalöparna bland
närmare 30 000 vid Midnattsloppet i Stockholm. Annika blev 336:a bland över 11000 kvinnor och Jenny sprang på mycket starka 39,22, och blev med denna topptid tolva totalt och tionde(!) svenska tjej i mål 3,20 efter segraren. Vilken framgång! Micke blev 44:a bland över 15 000 grabbar på 35,02, som är 40-talet sekunder över personliga rekordet.

/da

Premiären för Stockholm Ultra Marathon 50 och 100 km lockade många långdistansentusiaster. Totala antalet anmälda var 745 löpare från 35 nationer och 6 världsdelar vilket kvalificerade Stockholm Ultra Marathon till det största ultraloppet någonsin i Norden.

Tävlingsdagen, söndagen den fjärde augusti, visade sig bli en av sommarens varmaste dagar. Måhända bidrog detta till att endast 585 kom till start. Att springa en eller ett par timmar när termometern redan tidigt på morgonen visar plus 25 i skuggan tycker jag är jobbigt. Nu blev det förutom många kilometer att avverka också många timmar i stekande sol. Turligt nog gick banan bitvis genom skog och dessa partier var verkligen avgörande för att över huvud taget fullfölja loppet.

I mål tog sig 491 löpare, på 100 km 159 herrar och 31 damer. Vidare på 50 km-loppet 199 herrar och 102 damer. Stockholm Ultra Marathon gällde även som SM på 100 km, den tredje SM-tävlingen på denna distans. Steven Way från Storbritannien vann 100 km på 6.40.14 vilket är världens klart bästa tid i år. Kajsa Berg vann damklassen (och SM-segrare), även hon på en världstid: 7.40.49. SM-segrare bland herrarna blev överraskande Linus Holmsäter (gympaförespråkare och son till Friskisgrundaren Johan Holmsäter) vilken slog bland annat Anders Szalkai. Herrklassen över 50 km vanns av Jakob Svensson från SOK Knallen på 3.34.24 och damklassen av Kathleen Pallardy från USA på 3.47.42.

Stockholm Ultra Marathon arrangerades av Hässelby SK, Spårvägens FK och Fredrikshof FIF. Ett mycket välordnat lopp och fantastiskt glada peppande funktionärer. Varv efter varv hejade funktionärerna igenkännande på oss löpare! Vid varvningen fanns ett stort utbud av dryck och förtäring (vatten, kolsyrat vatten, sportdryck, Cola, kaffe, yoghurt, bananer, russin, smågodis, naturgodis, nötter, energibarer, smörgåsbitar, ostkaka, chips, vit och vanlig choklad, köttbullar, hamburgerbitar, saltgurka och efteråt gulasch och ris). Även efter banan fanns vätske- och energistationer.

Banan gick till stora delar längs vattnet och i vackra omgivningar Gärdet och Djurgården med start vid Sjöhistoriska museet. Ett varv var 7 937 meter långt och för 100 kilometer innebar det 12,5 varv. En väldigt flack och lättsprungen bana med blandat asfalt och packat grusunderlag. Både Lidingö Ultras och Indalsledenloppets kupering kändes bitvis riktigt jobbiga men gav i jämförelse med detta lopp mycket mer variation i löpningen. Att springa varv efter varv fungerade bättre än vad jag innan befarat. Kändes inte alls som att ”springa runt, runt” ett varv var trots allt nästan åtta kilometer. Hela tiden fanns också andra löpare i ens närhet. Vidare var det roligt att se elitlöparna svischa förbi några gånger.

För publiken var det en fantastisk fin, varm och solig dag, många tillbringade timmar ståendes, sittandes eller liggandes längs banan. För löpning var det enligt mig minst femton grader för varmt. Gick troligen ut i ett för snabbt tempo vilket i kombination med värmen och saltbrist fick mig att efter 6-7 mil må lite dåligt. Började då gå raskt vilket kändes okej och kom i mål på tiden 10.43.19 Nöjd att ha klarat av loppet men mindre nöjd med promenerandet på en löpartävling…. Hur som helst en upplevelse och en erfarenhet rikare.

/Katarina R